I motsats till vad kanske vissa hade väntat sig bjöd slutronden roligt nog på full kamp vid samtliga bräden. Det var som ville spelarna tömma ut sina sista krafter i en monumental slutansträngning. Överlägsen turneringssegrare blev som väntat Nicolai Vesterbæk Pedersen på 7 före Christian Kyndel Pedersen 5½, Bengt Svensson 5, Atle Grønn, Joel Åkesson, Rauan Sagit och Victor Nithander 4½, Thomas Rendle 3½ samt Philip Landgren och Karl Johan Moberg 3 poäng. Resultat:

Mellan Victor och Bengt Svensson uppstod en livlig teorivariant, när den senare försvarade sig med Najdorfvarianten i Sicilianskt. Manhemiten offrade bonde men fick tillbaka den med övergång i ett slutspel eller kanske snarare mittspel utan damer. Via ett springarutfall fick Victor en kvalitet, men kamratenspelarens lätta pjäser var pigga som mörtar och mot slutet av dragserien uppkom en dragupprepning som mynnade ut i remi.

Rauan valde som svart Tarraschvarianten mot Atle Grønn i en dragomkastad Damgambit. Ganska snart hade han den typiska isolerade bonden på d5, som efter en kanske tveksam springarmanöver blev svag. Rauan blev dock inte svaret skyldig utan gav damen för torn, lätt pjäs och aktivitet som emellertid visade sig vara av övergående karaktär. Ganska snart hade spelet förenklats till ett slutspel med dam och bonde mot torn och löpare där norrmannen hade en central fribonde på d-linjen. Gradvis kom Rauan allt mer passivt och när till slut bonden bröt fram över d6 var det dags att kapitulera.

Thomas Rendle försvarade sig med Iljin-Genevskij-varianten i Holländskt mot Philip. Britten fick en efterbliven bonde på d6 i behov av vård men i gengäld aktiva pjäser. Den aktiviteten tog han med sig in i ett slutspel med TL på var sida, där han lyckades omvandla den till en merbonde. Spelarna hade två mot två på kungsflygeln och en ensam fri a-bonde för britten; det såg inte lättvunnet ut, men rätt var det var befann sig den svarta kungen på mitten av brädet och kom till bondens undsättning utan att vit hade hunnit skapa motchanser på andra kanten. Vid sextiodragsstrecket gav Philip slaget förlorat.

Turneringsledaren Nicolai Vesterbæk Pedersen spelade vit mot Karl Johan i någon sorts Grünfeldartad spelöppningsvariant. Dansken fick löparparet, som med det fixerade centrum som uppstod dock inte var någon omedelbar fördel. Kalle ställde upp sina pjäser till angrepp mot vits framskjutna bonde på d5, samtidigt som båda sidor grubblade för glatta livet; efter femton spelade drag och alltså tjugofem kvar till tidskontrollen hade båda spelarna blott trettio minuter kvar. I en ställning med DTT och olikfärgade löpare stod Vesterbæk Pedersen aktivare, men båda klarade tidsnöden utan allvarligare lakuner. Tack vare en stark anfallslöpare på d5 var det dansken som hade chanserna och när Karl Johan gick fram med bönderna skapades ytterligare luckor att hålla ett öga på. I sjätte speltimmen trängde Vesterbæk Pedersen in med damen och i andra tidsnöden kunde inte Karl Johan hålla ihop ställningen.

Trots gårdagens svidande förlust signalerade Joel tidigt kamplust genom att i mötet med Christian Kyndel Pedersen välja Trompowsky. Dansken försökte med ett remianbud efter nio drag – en halv poäng saknades ju för IM-inteckningen – men fick nobben och i stället uppstod en laddad ställning med rockad åt olika håll. Båda spelarna öste på med bondestorm, men Joel var klart snabbast ur startblocken och kunde snart gripa initiativet. Kyndel Pedersen försvarade sig med näbbar och klor och kunde hålla ihop ställningen mot angreppet framåt. Då prövade Joel en kringgående manöver med en springare som via kungsflygeln tog sig in i svarts ställning. Dansken gav en kvalitet för den och försökte blåsa liv i sitt sedan länge avstannade angrepp på kungsflygeln. Joel var dock snabb med att kasta över torn och dam i försvaret och kunde kväsa det svarta försöket. Med IM-inteckningen som morot fortsatte Kyndel Pedersen att försvara sig segt och efter avbyten kom man in ett slutspel med två bönder var på damflygeln. När det sista springarparet byttes så att torn stod mot löpare började dock svarts försvarsresurser sina allt mer och efter nära åttio drag släcktes den danska IM-drömmen för den här gången.

Kan man måhända likna genomförandet av en schackturnering vid en människas livslopp? I så fall inträffar dess middagshöjd vid femte ronden, varefter man skulle kunna vänta sig att kraften gradvis sinar. Man skulle t.ex. kunna gissa att den åttonde ronden förde med sig tre snabba remier och kanske någon vinst där det glimmar till litet grand. Så blev dagens spel och med en rond kvar att spela toppar Vesterbæk Pedersen på 6, följd av Kyndel Pedersen på 5½ och Bengt Svensson och Rauan på 4½ poäng. Resultat:

Man har svårt att föreställa sig ett mera upplagt läge för en snabb remi än det i dagens danskderby. Kyndel Pedersen spelade vit och behövde 1 poäng av två för att nå IM-normen, medan Vesterbæk Pedersen var svart och ledde med en halva. Den förre spelade Spanskt och den senare valde som tidigare i turneringen Berlinerförsvaret. Efter drygt femton drag och dambyte hade lågoddsaren gått in.

Thomas Rendle spelade sin vana trogen Lb5 mot Sicilianskt, denna gång mot Atle Grønn. Efter tretton drag föreslog han delad poäng till norrmannens gillande.

Philip svarade med Neo-Archangelsk mot Bengt Svenssons spanjor. Efter ett mindre vanligt skenoffer på e5 från kamratenspelaren försvann centrumbönderna från brädet och ganska tidigt enades spelarna om remis.

Joel valde Fransk Winawer mot Rauan, som undvek det tematiska löpar-springar-bytet på c3 genom tidigt Se2. Joel ådrog sig tidigt svagheter på de svarta fälten och när kungen blev fast i centrum utnyttjade Rauan tillfället att med ett springaroffer slita sönder skyddet för majestätet. Efter ett veritabelt gatlopp ändades den svarta kungens liv på e3. Sportsligt nog lät Joel sin unge motståndare utföra matten.

Karl Johan spelade vit mot Victor i den klassiska varianten av Kungsindiskt. Centrum blev låst och Victor fick tidigt byta av svartlöparna, men i gengäld hade vit terrängfördel. Karl Johan offrade en kvalitet och fick två bönder för den, men resultatet blev en låst ställning där det var svårt för någondera parten att komma vidare. När fyrtiodragskontrollen var avklarad delades poängen därför broderligt.

Den sjunde ronden blev den hittills snabbaste med samtliga partier avslutade efter dryga tre och en halv timmar. Efter att han tillfogat Rauan dennes första förlust ser det ut som om Vesterbæk Pedersen styr mot turneringsseger (5½) och som om Kyndel Pedersens (5) grepp om IM-inteckningen hårdnar. Bakom dessa ligger närmast Bengt Svensson på 4 poäng. Resultat:

Christian Kyndel Pedersen försvarade sig med Najdorfvarianten i Sicilianskt mot Victor, som slog av ett par pjäser på c6 och f6 och gav dansken en talrik bondefalang i centrum till skydd för kungen. Det såg ut som upplagt för en spännande kamp, men efter femton drag bjöd Kyndel Pedersen remi enligt principen ”en halva närmare IM-titeln” och Victor var med på noterna.

Karl Johan spelade Damgambit och Bengt Svensson bemötte det med att anta och gå in i den ålderdomliga 3.- a6-varianten. Vit var kvick att angripa den svarta bondekedjan och fick omgående tillbaka bonden. Efter femtontalet drag hade ställningen förflackats till att spelarna hade var sin symmetrisk bondekedja från h till d, men man kunde ändå skönja en liten fördel för vit i form av springare mot dålig svart vitlöpare. Med tilltagande tidspress var dock Karl Johan nöjd med remi och efter 23 drag signerades fredsfördraget.

Thomas Rendle ställde upp sig bakom en holländsk stenmur mot Joel, som valde figurspel snarare än att utmana med bondeframstötar. Efter att svartlöparna bytts av satt engelsmannen kvar med en vitlöpare som med fem egna bönder på samma färg hade att spela en statistroll. Joels svartfältsstrategi kröntes med fullständig framgång när han i samband med dambyte kunde tränga in över a-linjen med det enda återstående tornet. De lamslagna svarta pjäserna hade endast enstaka rutor att gå till och när Rendle vid fyrtiodragskontrollen stod inför materielförlust hade han fått nog.

Det tog i dag exakt elva drag innan Rauan som svart offrat bonde i toppmötet med Nicolai Vesterbæk Pedersen, detta i en nimzoindier. Han angrep ettrigt vits bondekedja a3-b4-c5 med framstöten a7-a5 och skickade också in den egna damen på kommandouppdrag att rota omkring efter bästa förmåga på den vita damflygeln. En dragupprepning skymtade, men Vesterbæk Pedersen valde att offra tillbaka merbonden och satsa på sitt bättre figurspel och möjligheten att skapa en fribonde på damflygeln. Danskens merbonde återuppstod och med två förbundna fribönder på b och c stod han på positionell vinst. Rauan gjorde sitt yttersta att skapa motchanser, men det svarta motspelet inskränkte sig i realiteten till endragshot. När Vesterbæk Pedersen efter avklarad tidskontroll framtvingade dambyte fann Rauan för gott att sträcka vapen.

Atle Grønn spelade Skotskt, vilket Philip bemötte med 4.- Sf6. Vit spelar ofta på att en framskjuten bonde på e5 skall hålla tillbaka svarts spel, men Philip skrev ut en radikal medicin mot detta och gav en pjäs för att bräcka upp e-linjen mot vits kung. Snart därpå fläkte svart upp också d-linjen och efter tjugo drag var den vita kungen kvar i centrum, utsatt för en massiv artilleribeskjutning från två torn och två löpare och utan annan sköld än en vitlöpare och en skälvande f-bonde. Philip tryckte in ett dubbelt kvalitetsoffer varpå den vita kungen måste fly ut på brädet. Nu tröt dock tiden och utan utvilade trupper att kasta in såg sig Philip nödd att ta ut remischackar.

Efter gårdagens djuriska kamp visade sig spelarna i dag något mer mänskliga. Två snabbremier, två pjäsoffer och en bortsättning enligt skolboken fick publiken se och nu är de båda danskarna loss! Vesterbæk Pedersen och Kyndel Pedersen delar ledningen på 4½ poäng före Rauan och Bengt Svensson på 3½. Det kan nämnas att IM-normen ligger på 6 poäng och att Christian Kyndel Pedersen nu har slagläge för att ta sin tredje och avgörande inteckning. Resultat:

Första paret ut var Philip och Joel. I Panovangreppet avvecklade man snabbt till ett teoretiskt känt slutspel där ingendera ville fördjupa sina kunskaper. Slutresultatet skrevs remis efter sjutton raska drag.

Caro-Kann och Panov blev det också mellan Bengt Svensson och Atle Grønn, men lika förflackat som i det föregående partiet, lika vasst blev det här. Grønn offrade i ett tidigt skede pjäs på ett teoriliknande, men möjligen inte teoretiskt, sätt då den vita kungen ännu inte flyttat hemifrån. I samma andetag byttes damerna och norrmannen förbrukade mycket tid i sina ansträngningar att klösa den nakna vita kungen, alternativt få tillbaka pjäsen och förstås gärna båda delarna. Bengt släppte pjäsen och kom över i ett slutspel med TTL mot TTS där han ledde med bonde, ehuru i form av en dubbel isolerad f-bonde, där löparen var starkare än springaren och där den norska kungen solodansade mitt på brädet. Kamratenspelaren sökte men fann ingen matt, men det behövdes inte eftersom överläget utökades till tre bönder. Efter 75 drag halades den norska flaggan ned till halv stång.

Thomas Rendle spelade Birds spelöppning mot ledande Nicolai Vesterbæk Pedersen. Han fick en öppen f-linje, men också en efterbliven e-bonde och en instängd svartlöpare. Sedan dansken rockerat långt stod kungarna på motsatta flyglar, men det var trots detta främst mot de halvöppna e- och f-linjerna som spelarna riktade sin uppmärksamhet. Brittens remianbud klingade först för döva öron, men när han följde upp det med ett morrande i form av en bondeframstöt i centrum kom dansken ett drag senare på andra tankar och efter tjugo drag tändes fredspipan.

Christian Kyndel Pedersen spelade Spanskt mot Karl Johan, som för andra gången i turneringen fick plocka fram sitt kära Neo-Archangelsk. Svart fick löpare mot springare, men vit kunde behålla ett vackert bondecentrum samtidigt som en bondeoffensiv på damflygeln lämnade kvar en ensam svart bonde på a-linjen. Hellre än att förspilla tiden med ett trist bevakningsuppdrag slängde sig Kalles båda torn ut på den öppna b-linjen. Kanske hade svart spel tillräckligt, men just som han spelade som mest aktivt gick han i en endragsgaffel som skulle innebära underläge med kvalitet och bonde. Månljust! Karl Johan valde att sträcka vapen omedelbart.

I partiet mellan Manhems båda ungtuppar valde Rauan c3-varianten mot Victors sicilianare. Den förre spelade t.o.m. snabbare än vanligt och vräkte efter dryga tjugo drags spel – och mindre än en kvarts samlad betänketid – in ett kanske övermodigt springaroffer mot två bönder. Vit fick en viss aktivitet, men gradvis kunde Victor konsolidera sin ställning och när Rauan försökte med ett remianbud blev svaret nekande. Spelet förenklades till ett slutspel TS2b mot T4b med till synes goda vinstchanser för svart, men Rauan lyckades ännu en gång slinka ur knipan genom att forcera en fribonde. I förening med hot om att aktivera tornet fick detta Victor att ta en dragupprepning.